Untitled

Vad rör sig striden om?

”Vad är det där för stollar som inte tycker om kvinnor?” Så kan det låta. Men allt är ett missförstånd. Missuppfattningen bygger i sin tur på att de som utmålas som ”kvinnoprästmotståndare” inte får tillfälle, varken i media eller i kyrkopolitik, att i lugn och ro förklara vad saken handlar om egentligen. Saken handlar om grunden för att kunna tro på Gud överhuvudtaget.

Det är märkligt att journalister, som i teorin skulle ha som ambition att vara undersökande, fördomsfria och allsidiga i sin bevakning, inte ställer frågan: vad har de som vill vara bibeltrogna för motiv för att inta en uppfattning som leder till att de oftast får den lokala opinionen och sin eventuella arbetsgivare i Svenska kyrkan emot sig? Är det verkligen rimligt att tänka sig att någon skulle vara så ovis att han förstör sina egna möjligheter till en akademisk eller kyrklig karriär bara för att han skulle vara missunnsam mot kvinnor? Ändå är det denna bild av de bekännelsetrogna som presenteras i världslig media och av makthavarna i Svenska kyrkan. När denna schablonbild sprack i samband med biskopsvigningen av Arne Olsson 2005 och flera media gav en opartisk bild av vad som hände på Schillerska gymnasiet den aktuella dagen, då skriver en prästvigd kvinna en krönika i Metro att mediebevakningen bara ger ”dom” god reklam. Som på en given signal låtsas sedan all riksmedia i Sverige fram till dags datum att Missionsprovinsen inte gör något längre. Inte en enda journalist dök upp på biskopsvigningen i självaste huvudstaden 2006. Inte nog med detta – Svenska kyrkans nyhetsvärde har rasat i motsvarande omfattning.

Först av allt

ska sägas att alla människor är skapade till Guds avbild. Man och kvinna har samma värde. Skaparen har gett oss en sak var som vi är unika i: det är bara kvinnan som kan bära sitt eget barn under sitt hjärta och det är bara mannen som Herren bestämt ska vara församlingens präst/lärare (t ex 1 Tim 2:12). Bibelns Gud är alltså inte orättvis, utan har skapat oss för att komplettera varandra. Och de män som tror på honom är inte mindre omtänksamma om sina hustrur och döttrar än andra män. Faktum är att majoriteten av dem som motsätter sig ordningen med kvinnor som präster är just kvinnor. Låt oss därför en gång för alla utesluta att frågan handlar om jämlikhet.

Bekännelsekampen

handlar om betydligt djupare saker än vad man vid en första anblick kan få intrycket av när man studerar ämbetsdebatten. Det handlar om med vilken grund vi kan säga att Gud finns, att han har verkat i historien, att han har skapat oss, att han har nedlagt vissa ordningar i naturen, att han har talat till oss och visat oss vägen ur den förtappelse som varje människa är värd på grund av hennes trots mot sin Skapare. Biblisk kristendom räknar med en Gud som har en livsplan för varje foster som blir till, ger speciella gåvor och som engagerar sig i varje människas liv. Den Gud Bibeln talar om är inte en Gud som nyckfull och inkonsekvent. Han säger: Jag Herren, är densamme. Eller: Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Den heliga Skrift uppenbarar Guds personlighet och talar Guds tankar om oss och till oss. Bibeln skriven av människor som genom Guds försyn har vissa egenskaper och som vägletts av Anden vid författandet. Bibelns Gud är både helig och kärleksfull. Han ser inte mellan fingrarna, men han dör själv på korset för att sona en otacksam mänsklighets alla brott. Genom evangeliet skapar han tro och förnyade hjärtan som i en främmande medmänniska ser en kär broder och i en fiende den käraste vän. Låter det overkligt – då har du fattat vad det handlar om – en röst från en annan värld – som hjälper oss att komma ur vår egen mänskliga slutenhet för Gud och medmänniskan och som öppnar oss för det ursprungliga syftet med att vi blev skapade: att leva i gemenskap med Herren. Om vi plockar bort sak efter sak som Guds Ande undervisar om i Bibeln, hur kan vi då veta att vi inte ratat vad Gud själv har sagt kanske inte minst som vägledning för människor i vår tid?

Vi vill inte svika

den Korsfäste genom att välsigna sådant som Guds ord förbjuder (Jud 7) eller genom otydlighet uppmuntra prästvigda kvinnor att handla emot ”Herrens bud” och därmed riskera sin salighet (1 Kor 14:38). Är det kärleksfullt att tiga om något Guds ord varnar för? ”Men man måste ju tolka Bibeln”, säger vissa. Så säger inte apostlarna: ”Ty vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå.” (2 Kor 1:13) Låt oss därför lyssna till apostelns ord: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmuntra er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.” (Jud 3)

Per-Anders Grunnan